Dissociativ identitetsstörning, DIS/DID i korthet, är en psykiatrisk diagnos där personen bland annat har två eller fler personligheter.

Dissociativ identitetsstörning kan utvecklas när en person utsätts för barndomstrauman så som svår mobbning, försummelse, fysisk misshandel, psykisk misshandel eller sexuella övergrepp.

Dessa är några symptom på dissociation;

1. Dissociativ amnesi
Amnesi betyder minnesförlust. När man lider utav dissociativ amnesi kan man inte minnas delar utav ens liv, oftast stressfulla och traumatiska situationer. Amnesi är inte som vanlig glömska och den kan hända i nuet och från tidigare i livet. Det finns många orsaker till att någon får amnesi, med DID handlar det oftast om att olika alters/ delpersonligheter har kommandot över kroppen och att det inte finns någon annan del medveten om vad som händer, som när en situation är så stressande att en person inte kan hantera den. 

2. Derealisation
När en person erfar derealisation känner denna att miljön runt sig är konstig och orealistisk. Det kan också innebära att man inte känner igen personer man känner eller att allt är som i en dimma, overkligt.

3. Depersonalisation
När en person erfar depersonalisation är det raka motsatsen till derealisation. Nu känner man att jaget känns overkligt, man kan känna det som om man är utanför sin egen kropp och att det som händer inte sker på riktigt eller att minnen inte handlar om en själv utan någon annan.

Derealisation och depersonalisation händer oftast på samma gång, men det är också möjligt att bara ha det ena. Som symptom är derealisation och depersonalisation de vanligaste formerna av dissociation.

4. Tidsförvrängning
Vid tidsförvrängning kan tiden upplevas annorlunda. Till exempel att tiden går fortare eller långsammare än normalt.

5. Hypoarousal
Hypoarousal är sänkt anspänning. Tillexempel känslomässig stumhet, kroppslig stumhet (oförmåga att känna smärta), att känna sig tom och frånvarande, oförmögen att tänka och tala, oförmåga att röra sig eller svara samt extremt dåsig eller till och med förlora medvetandet.

6.  Hyperarousal
Hyperarousal är förhöjd anspänning. Tillexempel spänd, uppe i varv, rastlös, vaksam och lättskrämd. Man kan vara lättstött, få raseriutbrott eller andra känslomässiga utbrott. Allvarliga svårigheter att sova samt koncentrations- eller uppmärksamhetsproblem.

7. Dissociativ fugue
Fugue innebär att man tappar vem man är och var man är. När man har fugue kan det hända att man reser iväg/ beger sig från sitt boende utan att veta vart man ska eller vem man är. 

8. Dissociativ stupor
Stupor innebär att man inte kan röra sig. Man fastnar sittandes eller liggandes i långa stunder och slutar reagera på stimuli så som beröring, ljud och ljus.

9. Identitetsförvirring och identitetsvariation.
Innebär att man känner sig förvirrad kring vem man är och hur man ser ut.

Dessa symptom kan kombineras på olika sätt och det är hur de kombineras som avgör vilken diagnos inom det dissociativa spektrumet som en person får.

Att dissociera i vardagen är helt normalt, till exempel att dagdrömma eller köra bil på en känd vägstrecka och helt plötsligt är man hemma utan att veta hur man hamnade där så fort. En person kan också ha dissociativa reaktioner eller episoder på en stressande och överväldigande situation, det är kroppens sätt att klara av situationen. Dessa är helt vanliga reaktioner.

Men när man får diagnosen DID är symtomen mer extrema och hindrande i vardagen. En person med DID har två eller fler personligheter, också kallade alters eller delpersonligheter. Dessa alters har sin egen självkänsla och kan agera oberoende av varandra, känna, tänka och vara i dåtiden och nutiden.

Ett sätt att se på dissociativa diagnoser är genom strukturell dissociation. När ett barn föds är det ointegrerat, med rätt förutsättningar (inga trauman utan stöd från vuxna) kommer barnet integrera sina upplevelser till en sammanhängande känsla av själv. Om barnet utsätts för trauman hindras integreringsprocessen och barnet förblir splittrat. Strukturell dissociation är när en person förblir splittrad och blir flera ointegrerade delpersonlighet. Detta på grund utav trauma och oavsett allvarlighetsgrad på traumat. I denna teori inkluderas även emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS) och posttraumatisk stressyndrom (PTSD).

Vid strukturell dissociation finns tre olika strukturella dissociationer. Primär strukturell dissociation, sekundär strukturell dissociation och tertiär strukturell dissociation. Vid PTSD har man primär strukturell dissociation. Det innebär att man har en ANP-del och en EP-del. Secondär strukturell dissociation har man om man till exempel har Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), komplex PTSD eller OSDD (Andra specificerade dissociativa syndrom) och det innebär att man har en ANP-del och flera EP-delar. Har man DID så har man tertiär strukturell dissociation vilket innebär att man har flera ANP-delar och flera EP-delar. 

Strukturell dissociation kan förklaras genom den emotionella delen av personligheten (EP-delen) och den uppenbart normala delen av personligheten (ANP-delen). Splittringen utav en personlighet kan uppstå när en persons försvarssystem är aktiverat, vid stark stress eller hot. En emotionell del uppstår när försvarssytemet inte längre orkar och situationen blir övermäktig, den emotionella delen stannar i den hotfulla och överväldigande situationen medans den uppenbart normala delen fortsätter livet som om den övermäktiga situationen inte skett. Den normala delen integrerar inte med den emotionella delen så den emotionella delen har ingen insyn i det dagliga livet. Trots att den uppenbart normala delen gör allt för att hålla den emotionella delen utanför så kommer den emotionella delen påminna den normala delen om sin existens genom att skapa flashbacks och mardrömmar. Detta överenstämmer med diagnosen PTSD (Posttraumatisk stressyndrom), DESNOS (Disorder of extreme stress, not otherwise specified) och OSDD (Andra specifiserade dissociativa syndrom). Dessa diagnoser innebär att man har en uppenbart normal del och en eller flera emotionella delar. När det kommer till DID så har det skapats flera uppenbart normala delar och ännu flera emotionella delar.

Människor runt omkring en person med DID kan inte nödvändigtvis se skillnaden mellan de olika personligheterna. För att få diagnosen DID måste man även ha amnesi och återkommande minnesstörningar, förlorat viktig personlig information samt vardagliga händelser. Minnesförlusterna kan förklaras genom att alters/ delpersonligheter tar över kommandot av kroppen.

Vissa delpersonligheter kommer vara medvetna om varandra och andra kommer vara ovetande om de andra. Ibland kan en delpersonlighet fronta och ingen annan kommer vara medveten, detta är ofta orsaken till amnesi i vardagen. Ibland kommer det vara en medvetenhet mellan delpersonligheter vilket gör att andra kan veta om vad som händer. Vid medvetande mellan delpersonligheter (samedvetenhet) kan oftast inte de medvetna delpersonligheterna agera på vad som sker, på vad som den frontande delpersonligheten gör. Den kan bara titta på men det händer likväl att samedvetna delpersonligheter samarbetar.

Det finns olika roller inom systemen hos någon med DID. Några vanliga är till exempel; barndelar, beskyddare, hjälpare, kampdelar, delar som skäms, interjektioner och inre förövare, variationerna är lika vida som det finns personer med DID.

Dissociation är inte samma sak som psykos. Det finns dock överlappande symptom, så som hörselhallucinationer. Hallucinationerna vid DID är oftast en dialog mellan olika alters inuti men vid till exempel schizofreni upplevs hörselhallucinationerna som om de kommer från utsidan.

Med dissociativa störningar kommer inte bara emotionella symptom utan även fysiska. Till exempel; man kan delvis eller helt tappa förmågan att röra sig, tappa känseln och känslighet för smärta. Man kan också få suddig syn och bli oförmögen att tala eller reagera mindre på ljus, ljud eller beröring. Detta kallas för psykosomatiska eller somatoforma besvär.

En person kan ta sig igenom krig och svåra trauman utan att utveckla DID eller andra dissociativa syndrom. Det verkar som om obearbetade trauman och att man inte fått emotionell hjälp utav vuxna som är grunden för att utveckla DID eller andra dissociativa syndrom.

Att dissociera kan vara en skrämmande upplevelse och skapar känslan av att tappa kontrollen trots att man förstår och känner igen symptomen och vart de kommer ifrån. Det är svårt att acceptera dissociationerna framförallt för att man inte kan kontrollera dem med vilje och detta leder till en känsla av okontrollerbarhet. Trots att man vet att denna strategi en gång gagnat en och behövdes så är det oerhört svår att hantera i nuet.

Det är vanligt att ens inre och yttre jag inte stämmer överens med varandra. På utsidan kan man se ut att fungera bra men på insidan är det kaos. Dissociativa symptom är inte farliga i sig men de leder till exempel oftare till självmord och självskador än för personer utan DID.

Det viktigaste att säga är att dissociation kan upplevas på så många olika sätt och oavsett hur så skapar det ofta mycket lidande. Stigmatiseringen i samhället hjälper inte heller till och många filmer porträtterar personer med DID som våldsamma förövare när sanningen är att de allra flesta med DID är raka motsatsen.

Hur svårt det är att leva med DID beror inte nödvändigtvis på hur många delpersonligheter en person har. Det är inte heller alltid en bättre integration får personen med DID att fungera bättre. Det kan till och med vara en högre funktion för att delpersonligheterna är separerade eftersom personen då ofta inte behöver hantera sina starka känslor. Men det kan också vara kaos, med ett vardagsliv som är ohållbart och osammanhängande på grund utav amnesi. 

För att lära sig förstå och hantera sin DID krävs ofta långvarig (flerårig) terapi. Oftast är målet med psykoterapi att integrera delarna så att de kommunicerar bättre och där med fungerar bättre. Detta kräver dock att man klarar av att hantera och leva med sina starka känsloutbrott. När två eller flera delar integrerats och lärt sig samarbeta kan fussion ske. Fussion innebär att delpersonligheterna smälter samman till ett. Fussion kan dock hävas, alltså att delarna splittras igen om man utsätts för stor stress eller nya trauman. 

Dissociation är svårt och ofta omöjligt att bli av med. Man måste acceptera livet med DID och försöka göra livet så hanterbart det bara går, ofta betyder det att man hittar en väg att sammarbeta mellan delpersonligheter och känslor.

Utifrån den vi vet idag om DID så orsakas det av barndomstrauman, andra typer av dissociativa syndrom kan orsakas av andra psykiska störningar så som panikattacker, depression eller droganvändning. Dissociativa syndrom är vanligt när någon upplever extrem överväldigande stress oavsett om detta orsakas utav trauma eller inte.

Det är vanligt att personer med Dissociativa störningar även har diagnoserna självskadebeteende, ätstörningar, depression och PTSD samt flertalet självmordsförsök i bagaget. Många har tyvärr även tagit livet av sig.